Dikt (1979)
Om en kamp vill jag måla
en bild
där du och jag
går tillsammans
mot förtrycket
med blicken öppen
alltid stridsberedda
inte vika undan
ge stöd
åt våra
kämpande bröder och systrar
för rätten att älska.
— PW, om den första Homosexuella Frigörelseveckan 1979
För vår kamp den har förts i det tysta
i förtryck och i isolation
Alltför länge har vi förnedrats
i skam och i frustration
Nu är tiden äntligen inne
för vår frihet och vår självständighet
Alla systrar, nu knyter vi näven,
som symbol för vår solidaritet.
Vi är starka – vi är vackra!
Vi är många som älskar varann.
Vi är fler än ni tror här på jorden,
och SE – nu kommer vi fram!
Vi skall synas – Vi skall enas!
För den lesbiska fronten är här.
Vi skall skapa den nya kvinnan,
som är stolt över vad hon kan.
(Framförd vid första Homosexuella befrielsedagen, 1977)
Ingen ska få ta min stolthet från mej mer
stolthet från mej mer
stolthet från mej mer
Ingen ska få ta min stolthet från mej mer
nej, aldrig i hela mitt liv.
Med lagar och stupstock kan de inte hunsa mej,
nej, aldrig i hela mitt liv.
Ingen ska få ta min stolthet från mej mer
nej, aldrig i hela mitt liv.
Med elchocker och skitsnack kan de inte knäcka mej,
nej, aldrig i hela mitt liv.
Ingen ska få ta min stolthet från mej mer
nej, aldrig i hela mitt liv.
Homosexuell frigörelsesång
(Framförd vid första Homosexuella befrielsedagen, 1977)
Kampen har börjat, dagen är här,
kampen har börjat, dagen är här,
här är bögars och lesbiskors frihetskamp,
dagen är här!
Så här vill jag va i hela mitt liv,
hellre död än heterofil,
här är bögars och lesbiskors frihetskamp,
dagen är här!
Slut på ångest, och skam och kval,
jag vill hellre dö än bli normal,
När andra slåss för frihet vill vi va med,
men vi glömmer inte bort vilka vi själva är.
Jag ligger hellre i min grav
än blir patriarkatets slav.
De kallar det en sjukdom men det är fel,
för det här är det skönaste jag vet!
Kampen har börjat, gråt inte mer!
För varje år så blir vi fler.
Fler och fler som vill börja slåss
för rätten att slippa gömma oss.
(Hitta på egna verser!)
Kampen har börjat, dagen är här,
kampen har börjat, dagen är här,
här är bögars och lesbiskors frihetskamp,
dagen är här!
After Dark och deras AD Club
Sagan om After Dark började på diskoteket Alexandras på Biblioteksgatan i Stockholm i mitten av 1970-talet. Christer Lindarw och Roger Jönsson började showa där i en föreställning som kallades Wild Side Story. Efter bara ett par kvällar lades showen ned av flera olika anledningar. Men Christer Lindarws och Roger Jönssons saga var emellertid långt ifrån slut. De två drugorna hade blivit så uppskattade att Alexandra Charles bad dem sätta upp en kortare dragshow på måndagkvällarna med Lars Jacob som regissör, en svensk som i flera år varit bosatt i USA.
För att klara av fler scenbyten upptäckte de att en till person behövdes. Nu kom Flinckman med. Varken Lars Jacob, Lindarw eller Jönsson kände honom sedan tidigare men han hade vunnit flera maskeradtävlingar under åren och var välkänd på Stockholms gayklubbar, som till exempel Pipern (Piperska muren) och City Club.
Föreställningarna blev populära, men snart ville Lars Jacob tillbaka till USA. Trion bestämde sig då för att fortsätta på egen hand. Vid S:t Eriksbron låg diskoteket Schazaam där en vän till Flinckman nyligen hade startat gayklubben Tom-Tom. Nu behövde han gäster och undrade om inte Lindarw, Flinckman och Jönsson kunde tänka sig att showa där. De tackade ja och uppträdde på Tom-Tom under våren 1976 med korta shower bestående av fyra nya nummer varje söndag.
Utanför lokalen stod folk i långa ringlande köer. De som drev Schazaam – krögaren Sergio Campogiani och Klaus Stahl – föreslog att de skulle satsa större på dragkonceptet och börja leta efter en egen nattklubb.
Snart hittade de ett gammalt nedslitet ställe: Restaurangen Dambergs på David Bagares Gata i Stockholm. De renoverade stället och den 18 december 1976 kunde de öppna den egna nattklubben After Dark Club.
Från början annonserade och skyltade After Dark Club med att vara en ”Gay Club”. I takt med att publiciteten steg blev publiken mer mixad med ungefär lika många heterosexuella och icke-heterosexuella besökare. Men även om After Dark redan tidigt lade bort titeln ”gayklubb”, så visar samtal med personer som besökte klubben vid denna tid, att det ändå fanns en uppfattning om att man vistades på en klubb som inte var ”som alla andra” – där man kunde vara sig själv osv.
Den dragshow som After Dark stundtals sägs ha skapat, var alltså redan under 1970-talets slut en tydligt formulerad genre, som existerade som en del av en tydligt formulerad social rörelse.
Här kommer den osignerade artikeln ”SVEAVÄGEN!!!” från RFSL Stockholms medlemsblad På Gång nummer 1 från 1988, s. 2:
Nu är det inte många dagar kvar. Byggjobbarna sliter för fullt med att få allt klart till invigningen av RFSL:s nya lokaler på Sveavägen. Jag ska inte försöka mig på att beskriva hur det ser ut. Det är bättre att så snabbt som möjligt ge sig iväg dit och själv beskåda underverket. Ett är i alla fall säkert. Det går knappast att känna igen sig i Unga Klaras gamla slitna lokaler. Huset har fått en rejäl ansiktslyftning. Och det kan vi väl vara värda efter så många års springande mellan de slitna lokalerna på Söder. I Huset på Sveavägen kommer så gott som alla RFSL:s aktiviteter att få utrymme. Husets hjärta är det stora inomhustorget med glastak. I direkt anslutning till torget ligger Café Timmy, Discot och restaurang Alice B. Café Timmy har väl nästan bara namnet gemensamt med dagens Timmy. Det blir ingen mat på Caféet utan endast smårätter och fika. En likhet är dock att personalen kommer att bestå av frivilliga RFSL:medlemmar.
Den som vill äta mat får bege sig till restaurang Alice B som, förutom bokhandeln Rosa Rummet, är den lokal som får fönster ut mot Sveavägen. Restaurangen kommer att drivas av RFSL och ha ett tjugotal anställda. Att få tag på personal har inte varit speciellt svårt. Ansvarig för verksamheten blir Bertil Säfbom som har ett långt förflutet inom restaurangbranschen.
– Restaurangen kommer att drivas affärsmässigt och därför är det nödvändigt att nå ut till en så bred publik som möjligt, säger Bertil.
Alice B kommer att ha öppet alla dagar i veckan och även servera lunch. Vad som kommer att stå på matsedeln är ännu inte bestämt men enligt Bertil ska restaurangen kunna erbjuda allt från enkla måltider för ett överkomligt pris till exklusiva rätter för stadens gourméer.
– Kom gärna med förslag, säger Bertil som hoppas att alla ska hitta till Alice B.
Från torget leder en pampig trappa upp till andra våningen. Även här finns ett litet café som troligtvis kommer att reserveras för RFSL-medlemmar. På andra våningen finns också alla kontorslokaler. Det största utrymmet från RFSL-rådgivningen som flyttar över all verksamhet från lokalerna vid Hornstull. Även Gay-radion, EKHO, socialistgruppen, internationella gruppen och Gay-moderaterna får egna lokaler. RFSL:s förbundsexpedition kommer också att rymmas på andra våningen.
Det här var kort det som kommer att finnas på Sveavägen 57. Men det blir mycket, mycket mer. Och framför allt – det blir vad vi själva gör det till. Den 26 februari är det dags att ta tunnelbanan till Rådmansgatan.
RFSL Stockholm kan nås på Facebook.
City Club
På Döbelnsgatan 3 i Stockholm finns en lokal som tidigt inhyste ett gammalt tryckeri. Bertil Säfbom och hans pojkvän byggde om tryckeriet i mitten av 1960-talet och förvandlade lokalen till en trivsam klubb. Lokalen, som tidigare varit exempelvis Mia, Groupie, Fattighuset, Alexandra, Cha-Cha, fick namnet City Club. Det blev det givna målet för fredagar och lördagar, och ibland även onsdagar.
För att komma in på City, måste man vara medlem. För att få igång klubbverksamheten fick City Clubs ägare tag på Klubb Kretsens – RFSL Stockholmsklubb för män - medlemsregister och skickade inbjudan till klubben till alla medlemmarna.
När man kom in på klubben mötte man en rymlig ”reception” där man fick visa upp sina medlemskort. Efter det begav man sig till garderoben. Där var det ofta livligt – snack, skvaller, telefoner, trängsel. Om man gick vidare nedför trappan, genom lokalen och uppför nästa trappa, gick man förbi en bar där man kanske kunde hitta någon att umgås med. I den lilla baren längst in, raggade man eller möjligen släckte törsten efter att ha dansat till några Beatleslåtar. Innanför baren fanns en myshörna där man kunde småprata lite utan att bli nämnvärt störd av musiken från dansgolvet.
På City spelades nämligen musik – ibland levande musik, men oftast av någon DJ (även om uttrycket ännu inte var uppfunnet). Ibland spelades också ett band som kallades ”Pers populära bandinspelningar.” Per jobbade på Sveriges Radio och hade tillgång till skivarkivet.
City Club var, för sin tid, en ofattbart tjusig och populär inrättning med sin röda plysch, sammetstapeter i rött med guldlister, varma och ”vansinnigt lyxiga” inredning. I praktiken var City det enda alternativet till lilla Timmy, som fungerade mer som en träffpunkt av det modestare slaget: liten ölbar, juke-box, klubblokal där nästan alla känner varandra.
Eftersom City Club var i två plan, kunde man stå ovanför dansgolvet och blicka ner. Det var där nere som publiken satt eller låg på golvet när det var show. Eller också krängde de runt pelarna eller hängde krok i arm nånstans på balkongen för att kunna se bäst.
Mången stor och mindre stor dragdrottning började sin bana här. Rune Graffo, som var pensionerad koreograf och dansör, tränade i flera år en ganska stor balettgrupp med enbart bögar och satte upp den bejublade ”Sjansjön” här 1966. Sjana var på den här tiden ett uttryck för ”fjolla” eller ”kråka”, lite negativt men användes av sjanorna själva med glimten i ögat.
Ovanstående är baserat framför allt på Kjell Rindars artikel ”Homosexuellas historia i Stockholm. Del 3: City Club” i På gång, RFSL Stockholms medlemstidnings julinummer 1998, s. 13.